Jag satt kvar vid matbordet en stund efter middagen i går. Bara satt och tittade ut genom fönstret. På gången nedanför stod en man och meckade med en cykel. Typisk vårservice såg det ut som, olja kedjan, kolla bromsar, lite sånt. Och jag tänkte Ja, det är ju den tiden på året.
Och sedan insåg jag att det är det ju inte riktigt.
September är det. September, september, september. Kom ihåg det nu.
Trädet som gubben stod under och meckade har nästan inga som helst löv kvar, bara några få skrumpna, gula.
Det är inte vår. Det är inte ens sommar. Nu är det höst.
Jag behöver gå ut. Dagsljus i tallkottkörteln och lite kylig höstvind på mina kinder behöver jag så att min års-rytm kan återställas. Dygnsrytmen funkar någorlunda men årsrytmen har helt fallit sönder. Jag behöver någon slags koftterapi också. En gradvis tillvänjning av strumpor, koftor och filtar att svepa om sig i tv-soffan.
Jag har i alla fall ställt undan fläkten. Det var ett första steg i alla fall.
Acceptansen sitter djupare inne. Det är svårt att erkänna att jag har tappat hela det här året. Först p g a jävla jobbet, sedan p g a invaliditetsgraviditeten.
Men det är dags att fatta läget, även om jag inte gillar det ett dugg.
Läget är som följer. Jag är 36 år gammal. Det är höst. Jag behöver ta på mig strumpor.
Bara tre månader till jul. Dags att börja fundera på julklappar.
Och så är jag sugen på en semla.
Fan också. Det måste vara tallkottkörtelns fel.
Eller mandelmassans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar