Att bara blogga och se på tv gör inga underverk för mitt språk. Jag behöver börja läsa böcker igen, riktiga tjocka saker med meningar från början till slut. Synd bara att det inte skrivs några sådana nu för tiden.
Äsch. Nu var jag dum. Det är ju inte bibliotekets fel att det ligger så långt bort. Inte böckernas fel att jag inte kan koncentrera mig, inte kan sitta still. Inte författarnas fel att jag är bitter och avundsjuk för att jag inte kan skriva.
Allt är mitt fel. Som vanligt.
Konstigt, men det känns inte ett dugg bättre när jag har erkänt det.
Nu orkar inte heller mitt psyke vara gravid längre och jag får små sammanbrott precis hela tiden, gråter och förtvivlar över min "situation" eller över all oro som jag inte kan värja mig mot. Allt gör ont, allt är farligt, allt kan gå fel och vad har jag egentligen gjort för att förtjäna att det ska gå bra med förlossningen, med amningen, med föräldraskapet, med äktenskapet?
Ingenting är vad jag har gjort.
Ingenting är vad jag förtjänar.
Skrutte rör på sig i alla fall, så jag vet att han lever än. Håll ut, vill jag säga till honom. Håll ut och framför allt Kom ut, så att jag kan ta hand om dig. Du ska få mat och blöjor och mjuka små sparkbyxor och en fin röd vagn att åka i.
Du får en dator, en ponny, moppe, körkort och egen lägenhet när du blir stor. Bara du inte dör där inne innan jag ens fått träffa dig.
Rör på dig så jag vet att du lever.
Och kom ut så jag kan bli din mamma på riktigt.
Den här invalidgraviditeten räknas faktiskt inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar