Och när värken äntligen kommer kommer den i form av huvudvärk. Jag kan ju för fasiken aldrig göra någonting rätt. Vid varje ordentlig sammandragning känns det som att huvudet ska implodera. Toppen.
Livet var ju uppenbarligen inte svårt nog.
I morgon ska jag till barnmorskan igen och jag är rädd att jag kommer att bryta ihop alldeles om hon bokar in en tid om ännu en vecka. I Malmö sätter de inte igång förlossningen om det inte är något som tyder på att barnet behöver komma ut. Och Skrutte mår ju bara bra. Det har han ju gjort hela tiden. Och min kropp verkar inte ha några större problem heller om man ser på mina värden och provresultat.
Kroppen orkar nog men psyket lossnar snart från sina fästen.
Jag är så trött, och huvudet känns så tight över pannan och bakom ögonen, det är inget på tv, Vincent Van Gogh tigger bara pengar av sin bror hela tiden och min knöliga babyfilt kommer aldrig att bli klar eftersom garnet inte kommer att räcka och det finns bergis inget mer sådant garn i hela världen.
Dessutom måste jag laga middag idag och jag har alldeles slut på middagsidéer.
Sist men alls inte minst på gnäll-listan ligger ett stort brev utan avsändare och väntar på mig på posten-macken men gravidinvalida jag kan inte ta mig dit och hämta det och jag vet inte vem det är från så jag vet inte om jag ska bli förväntansfull eller orolig.
Kanske är det världens största refuseringsbrev? Eller en present till Skrutte? Eller en överraskning som jag aldrig i livet hade kunnat gissa mig till om jag så hade gissat i hundra år?
Sådana får man alldeles för sällan med posten, btw. Alldeles, alldeles för sällan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar