Det är feber. Det gör ont i vad jag antar är livmodern. Jag blöder slaktavfall. Tillbaks till sjukhuset.
Fem timmar på en bår bakom en skärm är bättre än att sitta på de hårda klappstolarna i väntrummet men ändå inget vidare. Maken promenerar i parken med sonen2 och kommer upp med honom till mig på akuten när det är matdags. Mellan amningarna gråter jag, försöker vila, försöker att inte lyssna på skådespelen som sätts upp, det ena efter det andra, på andra sidan skärmen.
Det är lite Radioteatern ger Cityakuten.
En meter från min fotände finns en stol för att ta blodprov i. Kanske är det ont om rum, kanske är de bara väldigt avtrubbade på KK Akut, men en kvinna får i alla fall sina pre-abortinstruktioner där medan jag blundar och försöker att inte gråta så högt.
Sent på eftermiddagen kommer domen. Jag är sjuk. Väldigt sjuk. Jag får inte åka hem.
Jag får en säng på ett fint nytt dubbelrum, som jag inte behöver dela med någon. Så är det ingen som störs om bäbisen gråter.
Han gråter inte så mycket.
Jag gråter desto mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar