Sönder

Jag undrar hur länge det dröjer innan jag känner mig som en människa igen. Innan jag kommit i kapp, innan jag lugnat ner mig, innan jag läkt. Den totala maktlöshet jag upplevt den senaste veckan vill jag aldrig uppleva igen. För varje gång det händer går jag sönder på ett sätt som inte går att laga, och det finns snart inte någon bit av mig som inte är sprucken eller åtminstone krackelerad.

En ny månad har smygit sig på och jag måste ge mig ut i verkligheten igen, jag måste försöka ta ett tag om livet och försöka hänga med, även om jag helst av allt skulle vilja krypa ihop i ett mörkt hörn och bara gråta.

Det får vara färdiggråtet nu.

Sonen2 behöver en overall. Retail therapy kallar vi det för och härmed ordinerar jag mig själv en rejäl dos. Pengar är ju en värdslig sak. Det är väl inget när min själsliga hälsa står på spel.

Bäst att han får en mössa också. För säkerhets skull.