Falla handlöst

Jag försöker, gör så gott jag kan men tror inte att det räcker till. Förhoppningsvis blir det inte värre i alla fall.

Jag har det fortfarande jobbigt efter förlossningen, och det gör att jag inte hanterar vardagsstressen så bra. Om jag bara fick vara i fred med min lilla familj skulle det vara lugnt, men det kommer hela tiden saker och stör.

Jag är så hopplöst efter med allt jag skulle ha gjort hela det här året. Ett litet steg i taget så kommer jag väl förhoppningsvis ikapp mig själv någon gång, men just nu känns det som de där jag ser på AFV som hamnar i en situation de inte kan reda ut men som ändå försöker in i det sista, t ex de snavar över en kant och ramlar nerför en brant backe och till en början ser det ut att gå bra, de landar på fötterna och springer nedför men det går alldeles för fort och efter ett tag blir det uppenbart att de nu är i ännu mer trubbel än de var i från början för nu har de ännu högre fart och de springer så fort de kan, men det räcker inte och till sist så far de på näsan och voltar nedför backen och det är förstås grus och elände just där de faller och man ser hur ont det gör trots att filmkvaliteten är så där.

Det hade varit bättre om jag bara hade snavat för en tjugo år sedan. När jag föll för ett tiotal år sedan slog jag mig så hemskt. Nu trodde jag att jag hade fotfäste och så vinglar jag till så här.

Hur långt ner är det härifrån? Hur går det för dem som jag drar med mig i fallet?

Är det grus och elände där jag landar?

Jag kan ju inte sätta ut händerna och ta emot när jag har en liten bäbis i famnen.