Gårdagen

...fick inget inlägg. Inte av någon särskild anledning. Inget barnfödande, inget hastigt insjuknande som krävde sjukhusvård, ingenting.

Jag bara glömde.

Och så är det det där med tiden.

Den är inte längre min.

Inte heller makten.

Men hela härligheten ligger i babysittern och stirrar förundrat ut genom fönstret på världen utanför.

En trist tegelfasad med trista fyrkantiga fönster, bakom en trist grå persienn.

Härligt ser det ut i hans ögon, att döma av hans ansiktsutryck.

Jag avundas honom. Och vill lite falla på knä och dyrka hans världssyn.

Att kunna se världen som för första gången. Det vore stort.

Så mycket vi inte kan, vi som kan så mycket.