Sned och snurrig

Man sover fel och så är fogarna ur led hela dagen sedan. Jag som trodde den tiden var över. Inte då.

Det börjar hända saker, livet är på väg tillbaka till mer vardagslunk, på måndag börjar maken arbeta igen och jag ska klara av allt här hemma, hela livet och alltihopa, på egen hand.

Jag som inte ens kan gå på toaletten utan barnvakt. Det här kommer att bli svårt.

Dagarna snubblar förbi, och veckorna och månaderna och jag vet inte vad som är uppe eller nere, jag missar saker, tappar trådar och glömmer ord. Sömnbrist eller hormoner eller både och, jag är inte mig själv just nu, det är ett som är säkert.

Vem jag är vet jag inte heller.

Det känns lite överväldigande, det här livet, hur ska man någonsin kunna göra någonting mer än bara ta hand om det här lilla barnet, och varför skulle jag vilja det?

På något vis känns det så självklart att inte gå till jobbet, och jag är rädd att jag inte kommer till fullo uppskatta den här tiden jag har framför mig nu, att den bara kommer att passera och sedan står jag där igen på andra sidan på arbetsförmedlingen och mår dåligt. Igen.

Bara vara hemma och mysa med liten bäbis är mitt drömjobb, näst författare, men eftersom jag inte kan skriva böcker och jag inte kan föda fler barn måste jag hitta något annat att roa mig med, något annat sätt att försörja mig på, för aldrig mera kuvertering, det har jag svurit på och jag skulle inte överleva det om jag var tvungen att gå tillbaka.

För någon som sover så lite drömmer jag väldigt många konstiga drömmar och jag är inte heller riktigt säker på vilka som är drömmar och vilka som är minnen/upplevelser. Jag känner mig lite småspykotisk så där, men om jag bara tar det lugnt ska nog ingen komma till skada.

Förhoppningsvis.

Ingen mer skada nu. Bara läka nu, och vila.

Jag får hela tiden påminna mig själv:

Allt är bra nu. Han är här. Han mår bra.

Jag kommer att må bra igen. Snart.

Allt är bra nu.

Om och om igen.

Tills jag känner det.