En 2,3 km lång promenad i bokskogen och mina fogar kollapsar. Så vet jag det. Inget annat klarar jag heller utan att börja gråta och tyngden i mitt bröst är konstant.
Hello darkness, my old friend. Eller snarare; tjenare, så var man deprimerad igen.
Jag vill inte det nu. Det är bra nu. Jag är hemma nu. Jag är frisk nu, eller i alla fall på bättringsvägen. Jag är trygg nu. Inte invalidgravid längre. Han är här. Han mår bra.
Vad bryr sig den där förbannade tyngden om det?
Ingen har jag att prata med, ingen tid eller plats för mig själv nu när maken är hemma i tre hela veckor. Och han förstår inte. Han tycker ju, helt rimligt, att nu när allt är bra finns det inget att gråta över.
Han tycker att jag ska vara lycklig nu, när jag har fått det jag vill ha. Och så gråter jag bara.
Jag är så ledsen för att jag inte räcker till, för att jag upplever att jag gör honom besviken. Och så blir han besviken för att jag är så ledsen.
Vi kan nog hålla på så här ett tag. Jag ser i alla fall ingen väg ut.
Jag kan inte bli lycklig på kommando.
Jag kanske inte kan bli lycklig punkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar