Det femhundrade inlägget, den femhundrade dagen e.S. (efter Skrivarlinjen) och jag hinner knappt blogga, hinner knappt tänka, hinner knappt någonting. Femhundra dagar ifrån Svalöv och jag tänkte lite på min bok när jag duschade men mer än så blev det inte idag.
Idag var i alla fall bättre än igår, då mörkret låg så tungt över pannan att det var svårt att hålla ögonen öppna. Tankarna drogs hela tiden tillbaka till den där platsen av ingenting, där jag hamnade på sjukhuset när jag tappade medvetandet, där ingenting fanns förutom en stor tom vithet och jag som en liten fluglort mitt i alltihop.
Hur jag kan längta efter den intigheten, efter det att inte finnas, efter det att ingenting alls ska finnas, nu när jag har allt det här, det är sorgligt.
Idag har jag skärpt mig, dock, och promenerat i solen med mitt fina barn, och träffat en igelkott, och inte alls (nästan) tänkt på allt det där som känns tungt.
Inget blir ju bättre av att jag tänker på det.
Det tränger sig på tids nog ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar