Han börjar bli färdig nu. Han har ömsat nästan all hud (typiskt överburenhetstecken), tappat navelsträngsstumpen så nu blir det bada av, fått ett personnummer och sitt namn.
Jag är också ganska färdig.
Det kommer att ta tid att vänja sig vid livet utan terapeut, att inte ha någon utomstående, någon opartisk, att prata med om sådant som maken inte riktigt förstår eller sådant som jag av någon anledning inte vill prata med honom om.
Jag skulle behöva en förlossningsdebriefing, till exempel. Lite svårt att prata med honom om det när han tycker att förlossningen gick relativt smärtfritt och jag känner det som att jag gått genom ett helvete.
Jag får fortfarande flashbacks till de stunder på sjukhuset där jag tappade medvetandet/ kontrollen och kan inte låta bli att gråta hysteriskt när jag tänker på hur de tog honom ifrån mig i flera timmar, att jag inte har en aning om var han var och med vem, om han sov lugnt eller grät förtvivlat. Att inte veta är så smärtsamt, att aldrig kunna reparera den där första veckan, att jag inte fanns där för honom, där sitter en vass skärva i mitt modersbröst, där sitter roten till mitt dåliga samvete gentemot det här barnet.
Redan på väg ur startblocken snavade jag med honom i famnen. Andra fångade, men vad hjälper det mig?
Jag brast.
Jag vet att det kommer att färga allt härefter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar