Ibland ler han mot mig. Maken säger att det är omedvetet, att det inte betyder något, men det tror inte jag, det vill jag inte tro. Det vore ju ingen tröst.
Och tröst behöver man.
Nu hänger han halvsovande på min arm medan jag skriver det här. Det behövs en särskild teknik för att skriva på tangentbordet med bara en hand, men det är lika bra att jag vänjer mig, jag har nämligen anmält mig till NaNoWriMo och ska på något vis skriva en roman på 50 000 ord under november månad. Man borde kunna få ett handikapp på ca 7 500 ord om man har barn under 6 månader.
Ens med ett handikapp på 47 500 skulle jag få svårt att gå i mål med en bok i november.
Nå ja. Man gör så gott man kan. Och sedan talar man inte om för någon att man har ambitioner, så behöver man inte skämmas offentligt, i alla fall, för sina misslyckanden.
Men lite hoppas jag att jag faktiskt ska komma att skriva något.
5000 ord vore en seger i mina ögon.
500 vore kul.
Till och med 50 vore ok.
Jag förväntar inte så mycket av mig själv, ser jag nu.
Ändå blir jag så väldigt ofta besviken.
Det är konstigt det där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar