Den kärleken, den kärleken

Då och då säger jag till maken att jag älskar honom, att jag älskar honom mer än han älskar mig till och med. Varje dag säger jag till tonårssonen att jag älskar honom. Vid speciella tillfällen att jag älskar honom mest av allt. Det är ok att jag älskar honom mest av allt, maken och jag är överens om att det är en annan sorts kärlek, den vi har till våra barn. De kommer före, i en speciell kärlekskvot. Så jag älskar min son mer än jag älskar min man. Det kan jag, vi, leva med.

Min lille bäbis är inte fyra veckor ännu, 26 dagar gammal bara. Men det är 26 dagar som jag inte har sagt det till honom. Att jag älskar honom. Jag har ännu inte sagt det, och vet inte när/om jag kommer göra det heller.

Jag säger andra saker. Att han är fin, att han är duktig, att han är stor och stark när han kämpar med att hålla uppe sitt stora huvud med sin lilla späda nacke. Att han är pappas fina pojke, pappas duktiga pojke, pappas lilla bäbis.

Inte min.

Idag när han, okaraktäristiskt, grät intensivt, med uppenbar sorg och inte bara den vanliga, Men jag vill ha mat NU och jag vet att du är på väg, men kan du inte skynda dig lite-gråten när jag var lite trögare än vanligt med att hälla upp ett glas mjölk och sätta mig tillrätta för att amma hörde jag mig själv säga Men du behöver inte gråta vännen, du behöver aldrig gråta så, mamma kommer ju alltid och ger dig mat, det vet du väl.

Och insåg att det var första gången som jag sagt det, som jag lovat honom någonting, som jag förbundit mig att göra någonting för hans skull.

Jag ska bättra mig, jag lovar.

Men jag vet inte hur man älskar två olika barn mest av allt.