Svårt att gå ut i världen utan hud, så naket och lite kallt, men på det stora hela gick det bra, hon var ok, han är frisk och kry och ökar i vikt som han ska och jag började bara nästan gråta när jag berättade om vår första vecka. Nu är det två veckor till nästa gång och då ska jag väl ha hunnit bygga upp lite försvar. Det är lättare med skal.
Annars är det mycket amma, lite sömn, och inte så mycket av något annat. Kanske att livet så småningom kan komma att omfatta mer än så, läsa en bok t ex hade varit kul, skriva en bok hade varit ännu roligare, men just nu nöjer jag mig med det här, bara vara i fred med min familj, bara lugn och ro.
Inget mer begär jag, inget mer önskar jag mig just nu.
Bara lugn och ro, och att få vara här hemma.
Det är så stort, i det lilla.
Jag läker nog aldrig snabbare än när min bäbis sover i min famn. Det är något magiskt i hans förnöjda suckar, när han är mätt och är på väg att somna, som tvättar bort allt det som gör ont i mig.
Det är så man kan se ärren i själen blekna bort med blotta ögat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar