...får därför två inlägg och ett förnyat löfte till mig själv om att inte glömma det här, alltid skriva, om så bara ett ord om dagen i den här bloggen.
Det är ju det enda jag skriver nu för tiden, och även om det är så lite, så försumbart, så meningslöst och innehållslöst, så är det skrivande och jag vill inte sluta med det, vill aldrig sluta med det.
Det är snart femhundra dagar sedan jag slutade på skrivarlinjen och mitt kreativa skrivande har helt upphört. Är den sidan av mig död eller sover den bara, det är frågan.
Kanske kan det här bloggskrivandet fungera som någon slags livsuppehållande åtgärd om den bara ligger i koma.
Om mitt författarjag någonsin vaknar till liv igen vill jag ju kunna röra fingrarna över tangenterna, kunna greppa pennan och pressa den mot pappret, utan att behöva oroa mig för att fingrarna ska ha atrofierat och trillat av, att förmågan att sammanfoga bokstäver till ord och ord till meningar ska ha skrumpnat ihop i en avlägsen vrå i hjärnan.
Så länge det finns liv finns det hopp.
Och så länge jag skriver.
Därför skrev jag dessa rader här idag. Och därför gör jag det igen i morgon.
Om jag inte glömmer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar