Och lite mera vila

Minsta lilla ärende blir ett jätteprojekt och rubbar både mina och sonen2s cirklar. Jag ammar i bilen och lite överallt och kommer hem med livet i behåll, nätt och jämt, efter att han har skrikit bort alla kalorier jag fyllt på med.

Jobbigt med alla människor jag inte känner på makens jobb som vet så mycket om mig, om vad som hänt, eftersom han berättat alltihop och det är klart att han måste få berätta vad som sker i hans liv, men jag känner mig naken och utelämnad när jag kommer dit. Le och svara Bra när de frågar hur jag mår x 20 för trots att vi bara ska hälsa på två personer kommer alla fram ur vrårna när jag står där i korridoren med ytterkläderna på och svettas och försöker att inte se blek ut.

Jobbigt är det också med grannar vi aldrig pratar med som plötsligt kommer med blommor och gratulerar. Och vi är inte hemma när de kommer. Hur gör man nu då? Ska man gå och ringa på och tacka eller vänta till nästa gång vi ses eller bara aldrig lämna lägenheten igen?

Det sista alternativet passar mig bäst. Det är för jobbigt nu, jag orkar ingenting alls, vill bara vila och amma och försöka räcka till det lilla jag kan.

I morgon ska vi på första kontrollen på bvc och jag måste bestämma mig för hur jag ska må. Om jag ska säga någonting, be om hjälp, eller bara le och hålla masken. Mycket hänger på vad det är för någon, jag hoppas att det inte blir någon som sonens bvc-sköterska, en fördömande och klandrande kvinna som ifrågasätter mig som mamma varje steg på vägen är inte vad jag behöver just nu.

Vad jag behöver just nu:

Vila, lugn och ro, frid i hemmet.

Och choklad.

Stora mängder choklad.