En hypotetisk ponny tar väl lika stor plats som en riktig

Det är tungt att vara gräsänka. 5,5 kg bäbis låter kanske inte så tungt, men efter några timmars kånkande värker det i ryggen som om jag hade kört kuverteringsmaskin. Det är lite lättare att sova om nätterna, dock, när jag kan breda ut mig på makens sida av sängen, eftersom bäbisen lyckas breda ut sin lilla kropp på hela min sänghalva.

Att bäbisen sover i min säng beror på att bäbissängen tycks vara utrustad med en speciell väckningsfunktion. Så fort det lilla bäbishuvudet nuddar den lilla bäbiskudden öppnas de små bäbisögonen på vid gavel och eventuellt sömnbehov är omedelbart utplånat, oavsett hur djupt han än sov i min famn för 30 sekunder sedan.

Undrar om de gör sådana sängar i vuxenstorlek? Så att man hade en chans att hålla jämna steg, menar jag.

När jag och bäbisen sover middag drömmer jag att min mamma är tillbaka. Antingen så var hon inte död eller så är hon inte det längre och jag och bröderna flyttar tillbaka hem till henne, trots att vi nu är medelålders alla tre. Jag vet inte vad det säger om mig och min mamma att drömmen handlar väldigt lite om henne och väldigt mycket om hennes fantastiska lägenhet, nr 26, som jag inte nöjer mig med att jag får bo i utan längtar intensivt efter att få ha som min alldeles egna. Trots att det finns hur många rum som helst, stora, ljusa rum med högt i tak, flera vackra vardagsrum i svit, massor av mysiga sovrum, klädkammare med plats för en ponny, arbetsrum och rum som egentligen inte fyller någon funktion alls, så är det ändå inte nog för mig, för det är inte mitt.

Jag undrar om jag någonsin får ett eget Hem. Det behöver inte vara så himla märkvärdigt. Jag menar, vem vill ha en ponny i klädkammaren? Inte jag i alla fall.

Men det hade varit bra om det hade funnits plats till en.