Äntligen en chans att blogga ifred och vips blir prestationskraven så betungande. Det är ju ingen som förväntar sig att man ska kunna prestera något tänkvärt om man har en skrikande bäbis i famnen eller påträngande familjemedlemmar som sitter vid datorn bredvid och läser över axeln på en.
Men nu sover alla, till och med lillkillen somnade i babysittern medan jag åt frukost, somnade djupt trots suspekt blöja och returnerad mjölk längs tröjärmen. Är man trött så är man.
Fast jag är också trött och jag sover inte för det.
Fryser gör jag däremot, precis hela tiden, och det är ett ovanligt stort problem i år eftersom mina stora, tjocka koftor som vanligtvis håller mig vid liv genom de kallare årstiderna är alltför stickiga och varma för den lilla bäbisen som jag envisas med att ha i famnen.
Jag tvingas välja, han eller jag. Och väljer honom, förstås, i ett tafatt försök att framstå som en god mor.
Och så fryser jag lite till. Och dagdrömmer om långa underställ i något mjukt, typ angora, och raggsockar med inbyggda värmeslingor. Öppna spisar med glödloppor som skjuter iväg ut på golvet och kakelugnar som aldrig kallnar och stora muggar varm choklad och det allra varmaste i hela universum: den där skivan tomat man glömt att man la mellan allt det andra goda på de varma mackorna och som sargar tunga och gom som napalm när man tar en oförsiktig tugga.
Mmmm, napalm...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar