Inte särskilt övertygande ler jag när han ser på mig, svarar Ingenting när han frågar vad jag tänker på, rör på mig som om det inte tog emot vartenda steg, gör saker som behöver göras, going through the motions med städ och tvätt och kattlåda som att det inte alls vore så svårt.
Som om allt vore bra.
Om jag fakear tillräckligt länge kanske det ger sig, kanske jag lyckas övertyga inte bara honom utan även mig själv.
Som om han skulle vara så lättlurad.
Som om jag skulle vara det.
Mig lurar jag i alla fall inte så lätt.
Kanske är det bara Baby blues, men jag tror inte det, jag tror inte att det har någonting alls med sonen2 att göra. Med förlossningen, visst, men inte med själva barnet.
Post-traumatisk stress inbillar jag mig att det är och jag får vatten på kvarnen när E.R. börjar igen och jag inte kan se på det, vänder bort huvudet när jag ser patienter hjälplösa på bårar med människor runt omkring som river och sliter i dem, pratar ner till dem, sticker dem, klipper upp deras kläder. De ser så hjälplösa ut där de ligger, så maktlösa, så sårbara.
Jag har aldrig ens tänkt på det innan, men nu tål jag inte att se det, tål inte att minnas, måste distansera mig från det där, måste långt bort från lukten, åsynen av allt det där sjukhusaktiga, alla slangar, maskiner som säger pip, alla människor i antingen gröna eller vita kläder.
En vacker dag kommer det inte att göra mig illa längre. Det vet jag. Jag har gjort den här traumagrejen förr. Och överlevt.
Man gör ju det.
Jag vet det, men jag känner det inte. Inte ännu.
Inte ens snart.
Och tills dess får jag hoppa alla sjukhusdramaserier.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar