Man märker att ens prioriteringar förändrats när man ser tillbaka på dagen och konstaterar att den varit lyckad; jag har både fått sova, duscha och äta lagad mat. Växlat några ord (inget tjat) med tonåringssonen.
Jag står stadigt med båda fötterna på nedersta trappsteget i Maslows behovstrappa.
Jag tänker mycket på min plats på jorden och i olika sammanhang. Varför jag alltid bara tappar kontakten med alla människor, även sådana jag tycker mycket om. Om någon av alla dem jag saknar tänker på mig ibland. Om så bara ägnar mig en tanke.
Har jag någonsin berört någon så mycket? Troligen inte.
Det är kanske därför jag inte besväras av hur lillkillen bara vill bli buren, bara vill ligga vid bröstet hela tiden.
Äntligen, säger min själ. Äntligen närhet, äntligen kärlek, äntligen någon som vill vara hos mig, som behöver mig.
Det här har jag väntat på, säger själen.
Nu jäklar, ska jag visa vad jag går för, säger den.
Och så pussar jag barnet på hans fjuniga skalle och ammar en timme till.
Det här med amning, de säger att det gör en så bunden.
Det är ju det.
Det är ju just det som är poängen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar