Ännu ett Nej

I röran här hemma när jag kom från sjukhuset låg även mitt andra refuseringsbrev och väntade. Jag hade ingen brådska att öppna det, men till sist var jag ju tvungen. Ännu ett artigt Nej, tack och inget som helst mer jag kunde trösta mig med.

Två avklarade, ett återstår.

Jag har ett enormt sug efter att skriva nu, så mycket jag behöver bearbeta av det som hänt, och jag tänker även på en scen i boken jag redan skrivit som handlar just om en läkarundersökning på ett sjukhus, hur den uppfattas som ett övergrepp trots att den görs i all välmening.

Är jag synsk eller?

Jag har sovit en del i natt så förhoppningsvis ska jag inte vara så himla lättstött i dag, måste försöka inte stöta bort maken precis hela tiden. Rätt vad det är kommer han inte tillbaka.

Jag är bara så obekväm i den här kroppen, den känns inte som min, den känns inte trygg, den känns inte som att den kan rymma mig och all min oro, all min otillräcklighet.

Detta lilla, lilla barn som behöver så mycket av mig.

Stackars honom.

Och litegrann stackars mig.