Kroppen orkar inte riktigt och inte själen heller. Det är tungt att inte orka med honom, han är ju här på min begäran, och så orkar jag inte ens bära honom, orkar inte ens sitta upp och amma.
Och så är den där tunga känslan i pannan tillbaka igen. Den som sipprar ut i ögonvrårna så fort jag slappnar av, så fort ingen ser.
Jag är trött på att vara så ledsen hela tiden. Det är ju bra nu. Eller bättre, i alla fall. Och jag önskade mig ju detta, längtade så efter det.
Då känns det otacksamt att sitta och gråta när den här ljuvliga lilla varelsen ligger och snuttar i min famn.
Och jag är inte otacksam. Tvärtom.
Det är en gåva jag har fått, det vet jag väl.
Jag känner mig bara så fruktansvärt ovärdig något som är så bra.
Och så kan min depressiva livssyn inte låta bli att se allt elände under graviditeten och vid förlossningen som ett tecken från makterna.
Ett meddelande. Som den där lilla texten på mitt kontoutdrag.
Vi har noterat att ditt köputrymme har överskridits. Var vänlig betala in det överskjutande beloppet omgående.
Typ så, fast lite mer på en kosmisk skala.
Vi har noterat att din lycka har överskridits. Var vänlig skärp dig.
Get real.
Gapa inte efter så himla mycket, säger makterna.
Annars måste vi säga upp ditt konto.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar