Humöret är lättantändligt och premenstruellt. Så var det kanske redan dags igen. Eller så är det stressen. Vissa saker är inte som de ska och det skrämmer mig. Oron tröttar ut mig mer än de många nattamningarna. Jag vill inte ha mer problem med den här stackars kroppen. Jag orkar inte mer nu.
Och när jag skriver det går det kalla kårar nedför ryggen på mig. Det är ju så farligt att säga så. Det vet jag väl. Alltid när jag säger att jag inte orkar mer så rasar himlen ner över mitt huvud.
Någon galler är jag inte men det fruktar jag lik förbannat.
Man ska inte utmana ödet. Inte säga att man inte orkar mer. Inte säga att nu kan det i alla fall inte bli värre.
Det kan det alltid.
Man ska inte underskatta universums förmåga att göra livet svårt.
Himlen faller nog ner över våra huvuden. As we speak.
Något faller i alla fall.
Och jag har en känsla av att det inte hjälper om jag gråter en skvätt. Det hjälper nog inte ett endaste dugg. Och det är väl tur, eftersom jag inte har varken tid eller plats att gråta.
Ännu en punkt på min lista över vad som gör ett Hem. Man ska ha plats att gråta.
Någon gång i mitt liv vill jag ha ett sådant Hem. Till dess att Svenska spel har gjort det möjligt gråter jag på toaletten.
Och svär lite tyst när ingen hör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar