Hemlängtan

Bara en dag till, bara en dag till, bara en dag till. (Mantra för att överleva fredagar.)

Sedan får jag vila. Sova, slappa, slöa, ta det lugnt och återhämta mig. I den mån det går. Och det bara måste gå. Det gör ont överallt nu och jag är så trött att jag knappt kan sova. Men jag har överlevt veckan, till och med gårdagen som tillbringades helt och hållet vid en väldigt strulande maskin. 8 timmar på fötterna är inget som min kropp uppskattar, men den höll och jag är väldigt tacksam för det.

Min chef verkar vara på dåligt humör, har gjort ett bra tag nu och jag är rädd att inte räcka till. Det är så lätt att jag inte har något jobb längre, om han inte tycker att jag duger. Jag hoppas att den här dagen blir mer varierad, blandat maskin och manuellt, så jag inte behöver slita så på den stackars kroppen. Låta de utlovade kuverterarmusklerna byggas upp i lugn och ro.

Jag börjar bli rejält sugen på att flytta och det är ett problem eftersom jag inte har några som helst möjligheter att göra det just nu. Dessutom har jag ingenstans att ta vägen. Jag vet fortfarande inte var det är meningen att jag ska bo. Var jag kan tänkas känna mig hemma.

Men det är inte här. Det är ett som är säkert.

Här är det inte.