Mea culpa

Drömmar går sällan i uppfyllelse. Inte av sig själv i alla fall. Vill man laga en fantastiskt god pizza kanske man bör köpa hem mer än jäst för att vara på den säkra sidan. I'm just sayin'.

Mitt förflutna hemsöker mig, gamla skulder kommer och kryper om knutarna och vill bli betalda men jag kan inte och det tynger mig mer nu när jag precis har börjat jobba. Jag vill inte få några betalningsanmärkningar nu när jag kanske kan bli kreditvärdig om lite knappt ett år. För första gången i mitt vuxna liv. Tänk att kunna hyra något mer än en film, t ex. Precis som riktiga vuxna gör. Teckna ett mobilabonnemang och sätta mig i skuld för livet. Typ.

Det kanske blir billigare i längden att ta betalningsanmärkningen.

Man känner sig så liten när man får en räkning man inte kan betala. Att veta att man inte kan göra rätt för sig, inte har någon som helst möjlighet att skaffa fram de pengar som behövs för att göra sig av med skulden.

Ynkligt.

Om man egentligen inte ville ha det man köpte, om man aldrig har läst böckerna eller vad det var, och alltihop bara var ett tafatt försök att bli någon man aldrig skulle kunna bli, kan de verkligen komma och kräva betalning så här lång tid i efterhand?

Det här är en stor anledning till att jag inte kan bli jurist. Jag har en (lite idiotisk) egen uppfattning om vad som är rimligt.

Men visst. Mea culpa. Jag avbeställde aldrig de där idiotiska böckerna. Skulden är min.

Skulden är alltid min.