Lite slagen känner jag mig allt. Jag var inte ens nära mållinjen heller. Men kanske är det tur att jag inte hann göra klart boken och skicka in den til en massa förlag. Då hade jag haft en massa förhoppningar uppe i luften och fallet hade blivit större.
Och ledsen är jag för att det inte blev något, för att det inte blev bra, för att jag inte blev författare, för att jag måste gå och harva på mitt brödjobb dag ut och dag in i resten av mitt liv eftersom jag aldrig kommer bli något roligt, något riktigt, något som känns som någon jag skulle vilja vara.
Men saker händer som sätter andra saker i perspektiv och jag har inte förlorat allt, som jag skrev igår, det har jag inte. Långt ifrån. Allt det viktigaste har jag kvar, och med allt det runt omkring mig kanske jag kan skrapa ihop orken att försöka igen med just den här drömmen.
Kanske. Sen.
Nu är jag trött och ledsen och vill bara vila och trösta mig med en god bok, lite tv och tystnaden när alla andra är i skolan/på jobbet.
Egna dagar är bra dagar.
Nu börjar läkningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar