Gift i tankarna

Jag förgiftar mig själv inifrån med alla mina frätande, hatiska tankar. Det räcker inte med de faktiska oförrätterna, utan min hjärna hittar på kränkningar, spydiga kommentarer, överträdelser och jag kan ju inte få utlopp för mina frustrationer och mitt hat eftersom det aldrig har hänt. Jag kan ju inte skrika åt folk för sånt jag inbillat mig att de gjort. Tack för att min sjuka hjärna inser det, i alla fall. Annars hade det blivit väldigt jobbigt.

Jag försöker mota bort dem, de hatiska tankarna, men de kommer hela tiden tillbaka. Jag vet inte hur jag ska få stopp på dem, inte riktigt var de kommer ifrån eller varför. Jag misstänker att de pyr upp från alla mina undertryckta aggressioner, men det kan också komma från min hämmade kreativitet. För mycket svald stolthet kan väl också ge ganska bittra, hatiska uppstötningar.

Jag vill inte vara den här människan, som verkar tro att hon är någon slags martyr, ett offer för alla omständigheter och allt som människorna i hennes omgivning gör.

Det är ju aldrig roligt.

Jag behöver ha mer roligt. Jag behöver vara mer kreativ.

Och jag behöver vara mer arg.

Huka er gubbar. För om jag släpper ut alla mina undertryckta demoner i världen kommer det att bli hett om öronen. Mer än vad jag själv orkar med och klarar av är jag rädd.

Någon som vet vart Buffy och hennes Scoobypolare tog vägen efter Hellmouth öppnats?

I så fall, hälsa dem att jag har ett jobb åt dem!