Små, små steg. det är väl så det får bli. Det blev lite gjort till sist, när jag inte låtsades om det utan bara gjorde det jag behövde göra. Och det blev faktiskt en bra dag på det stora hela men sedan sket det sig på slutet så det gick knappt att somna med alla jobbiga tankar som snurrade runt i huvudet. Aldrig kan man få vara glad. Det verkar vara förbjudet på något vis.
Jag hade väldigt själviska drömmar, om hur allt skulle ordna sig för mig, hur jag skulle få allt jag önskade mig och sedan leva lycklig i alla mina dagar. Klart att sådant måste straffas. Nu ser jag inte så mycket fram emot hösten längre och det grämer mig. Hösten ska bara handla om lycka och förverkligade drömmar. Det har jag bestämt.
Klart att sådant måste straffas.
Nu kommer himlen att falla ner över mitt huvud.
Att jag aldrig lär mig.
Jag önskar jag hade hårdare hud, att saker inte gjorde mig så illa hela tiden, eller att jag var annorlunda konstruerad så att jag passade bättre i de trekantiga hål livet hela tiden försöker banka ner mitt fyrkantiga jag i.
Det kan inte vara meningen att livet ska vara så här svårt. Det kan inte vara uppförsbacke alltid. Det verkar inte vara det för alla andra.
En enda liten nedförsbacke. Är det för mycket begärt? Så man kan sätta upp fötterna på ramen och vila sig en liten stund medan hjulen rullar på av sig själv. Det behöver inte vara många graders lutning. Knappt så det syns.
Men jag behöver känna det. Jag behöver känna det snart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar