Otid

Och så börjar det förbaskade sommartidshelvetet igen. I mars. Sommar!? Please.

Trots att jag slocknade strax efter 8 i går kväll visade klockan halv 8 när jag vaknade i morse och min quality time med mig själv om morgonen blir ju plötsligt allvarligt avkortad. Jag hoppas verkligen att jag inte ska jobba i morgon för då måste jag gå upp halv 5 i realtid och det gör ju bara ont.

Många långa månader av tortyr väntar nu tills dess att man åter kan få vakna av egen kraft innan klockradion går igång. Jag hatar att bli väckt av klockradion. Jag drömmer alltid mardrömmar och när jag blir väckt mitt i en sådan så bär jag med mig det känslotillståndet precis hela dagen. Stressad, spänd, rädd. Kul.

Om jag får vakna av mig själv däremot kryper alla små demoner ner i mitt undermedvetna och gömmer sig innan jag kommer till liv.

Det här kom nog inte fram i den stora sommartidsutredningen. Kor och fiskar talades det om. Men mardrömmar? Näh.

Jag känner mig inte riktigt representerad i den politiska debatten. Ingen talar om ångest och mardrömmar i riksdagens talarstol.

Ett demokratiskt underskott är vad det är.

Och jag tycks ha tappat min hittills enda gåva; den att kunna hitta bra och roliga presenter till mina nära och kära. Sonens födelsedag blev lite av ett fiasko och på lördag är det makens tur att bli besviken.

Vad gör jag för fel?

Förutom det uppenbara. Allt.