Målstolpsförlamning

Det är svårt men det får gå ändå. Alternativet är just nu otänkbart.

Trots att allt är kört plockar jag fram manuseländet och läser en bit och jag kan inte komma över att denna tjocka bunt papper är full av människor och platser och händelser som känns mer eller mindre verkliga trots att lilla jag har hittat på allt. Jag måste avsluta den här boken. Blir den aldrig utgiven, so what. Den ska bli hel.

Jag ska bli hel. Och boken är en liten men viktig del i det. Jag måste kunna fullfölja någonting, någonsin. Jag måste kunna skapa något.

Då finns det hopp.

Jag må brista på alla sätt, men jag får inte sluta försöka. Jag kanske inte orkar men jag måste göra det ändå.

Jävla tompepp, jag vet, men så länge jag rör på mig, så länge jag inte befinner mig på exakt samma plats som jag gjorde igår, kan jag leva med mig själv.

Jag fortsätter försiktigt med boken med vänsterhanden och med den högra tar jag mig an ett annat projekt. Jag ska sticka något. Det blir väl skönt till sommaren, kan man tycka. Ingen fara! Jag kommer inte bli klar förrän tidigast till vintern 2008.

Jag har en halsduk liggande, som jag jobbade på 2005/2006. Den är färdigstickad men jag har inte fäst alla lösa garnändar.

På upploppet faller jag alltid. Aldrig att jag kan bli klar, sätta den sista punkten, avrunda på ett snyggt sätt.

Jag ser målstolpen där i fjärran och faller platt.

Sen blir jag liggande.