Den elaka styvmoderns försvarstal

Visst hade jag väl någon gång i tidernas begynnelse en ambition att vårt hem skulle vara en plats där ungarnas kompisar kände sig som hemma. Det är ju bra att de har kompisar och så vet man var de är, inte ute på stan och rycker väskor m m.

Nu vill jag bara att vårt "hem" ska bli en plats där jag känner mig som hemma.

De här två målen står i klar konflikt med varandra.

Jag vill få vara ifred i mitt eget hem. Ingen annanstans kan jag få det. Så fort jag lämnar lägenheten börjar ångesten, jag är rädd hela tiden, överallt, utanför dessa fyra väggar.

Det är jobbigt.

Och om någon annan än min man eller min son finns i lägenheten är jag rädd här också.

Det är tortyr. Att aldrig kunna slappna av, aldrig kunna känna sig trygg. Man blir psykotisk efter ett tag. Då börjar jag skrika åt folk. Oftast de som inte besvärar mig. Jag kan ju inte skälla på bonusungen. Det är förbjudet.

Bonusen har egen nyckel (han är ju vuxen, för guds skull) och dyker upp utan förvarning, när man minst anar det. Trots 4 1/2 års vädjan om att ringa om hans planer ändras och han kommer hem tidigare än avtalat. Men varför ska han behöva ringa? Han bor ju här.

Så han dyker upp när som helst på dygnet, ovavsett vad han sa när han gick, om han nu sa något alls. Han och hans entourage. Oftast bara flickvännen. Igår kväll var det flera. Jag vet inte hur många, jag hade redan gått och lagt mig och kunde bara krypa längre in under täcket. Man kännner sig dubbelt sårbar när man inte har några kläder på sig.

Men även om det är mitt på dagen gömmer jag mig i sovrummet när han är här. När de är här kan jag inte gå ut i köket och ta mig något att dricka om jag är törstig. Jag går inte på toa förrän jag absolut måste. Alla tusen saker på min Att Göra-lista blir liggande, för jag törs inte öppna dörren och gå ut i hallen där de kan se mig.

Missförstå mig inte. Om jag skulle få för mig att gå ut i hallen skulle de inte ägna mig en tanke. Det finns inga fientligheter oss emellan. Vi är alltid trevliga. Inga gräl. Ingen är elak, ingen tittar snett, ingenting sådant.

Allt det här händer enbart i mitt huvud. Jag är bara rädd, trots att det finns ingenting här som jag egentligen behöver vara rädd för.

Men jag behöver slappna av. Och jag kan inte göra det när de är här, eller när de när som helst kan dyka upp. Dvs alltid. Alla tider på dygnet.

Och så kommer bonusen och säger att han inte ska söka högskolan direkt efter studenten. Sabbatsår. Jobba lite. Slappa lite.

Och maken säger, visst. Du kan ju bo kvar hemma så sparar du lite pengar. Så behöver du inte jobba så mycket. Så kan du hänga här hemma hela dagarna. Och tortera min fru som behöver lära sig veta hut.

Nä, så sa han inte. Men i min sjuka hjärna kan man översätta det han sa ungefär på det viset.

Och det hjälper inte att jag gråter. Det här är ju hans hem. Maken tänker ju inte slänga ut honom från hans hem. Inte någonsin.

Mig däremot. Mig tvingar han långsamt mot dörren.

Det enda som håller mig kvar är att jag inte har någonstans att ta vägen.

Jag vill inte lämna honom. Det är bara en mänsklig instinkt, att fly från tortyr. Man vill undvika det som gör så ont. Jag vill inte vara rädd hela tiden. Men det är jag. Hela tiden. Rädd.

Det tär. Och därför är jag en sådan bitch vad gäller min bonusunge.