Ett par dagars respit från männen med jord-(matt-)fräsarna och vi andas ut och huvudvärken från oljudet släpper litegrann. Nu ska det festas och firas och avancerad mat ska lagas och det ska göras tårta och allt ska ätas med presenter till och alla ska bli glada hoppas jag.
Depressionen ska krypa in i ett hörn och stanna där och kura tills någon annan dag då jag har mer tid för den.
Men det gör den inte. Det tycks som att mitt tillstånd oroar människor som rynkar pannan och börjar skriva saker i sina journaler. Inte för att det någonsin förändrar någonting, men det är lite trevligt att folk äntligen reagerar.
Man måste må väldigt dåligt väldigt länge innan någon reagerar i den här stan.
Samtidigt är det då lite oroande att folk börjar reagera. Det kan betyda att mitt tillstånd är värre än jag trodde.
Som grodan i det sakta uppkokande vattnet märker man ju inte själv riktigt hur temperaturen stiger innan det är försent.
Jag vet att jag har ett stort tomrum inuti mig (förutom det gamla vanliga svarta hålet) där skrivandet skulle vara men jag trodde att allt annat som funkat skulle kunna balansera upp det nederlaget i alla fall tillfälligt.
Mitt icke-skrivande ÄR tillfälligt. Det måste det vara. När det inte längre är så tungt precis hela tiden kommer skrivandet tillbaka.
Och på måndag får jag förhoppningsvis så mycket goda nyheter att det fyller mig till bredden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar