Otacksam gammal kärring

En lugn och skön dag och vad mer kan jag egentligen begära men jag önskar att jag inte själv behövde orkestrera alltihop. Om jag måste tala om för folk vad de ska köpa till mig i present, vad de ska laga för mat, vad jag vill ha för tårta, så blir det liksom inte lika roligt när jag öppnar paketen, sätter mig till bords osv.

Jag antar att jag är en person som inte inspirerar generositet. Det är inte så att människorna i min närhet spontant vill göra snälla saker för mig. Och det säger nog ingenting alls om de människorna och väldigt mycket om mig.

Jag fick maten jag önskat mig i alla fall, och det smakade precis som när min mamma brukade laga den och det gjorde mig väldigt vemodig. Jag undrar hur många hundra år gammal jag behöver bli innan jag slutar sakna min mamma.

Presenterna var precis som vid jul en tydlig demonstration av att jag inte är den person inuti som de i min omgivning ser. På utsidan är jag tydligen väldigt tråkig, enkel (simpel) och oinspirerande, och så känns det inte alls på insidan.

Det är väl mitt tjocka skal som gör att ingenting lyser igenom.

Som vanligt var det bara det jag köpt till mig själv som gjorde mig glad. Och sonens teckning (det var ett tag sedan, han är numera 17 år gammal) som jag utpressade honom på eftersom han inte hade hittat något alls att köpa.

Min stackars hårt prövade man försöker så mycket och jag älskar honom så för det, men han skulle inte kunna köpa en bra present till mig i Presenter-Till-Sandra-affären om han så fick obegränsat med kredit.

Men han älskar mig och det är det ingen annan någonsin som har gjort och vad är väl fint inslagna paket i jämförelse med den gåvan?

Jag är bara otacksam och förtjänar inga som helst fina saker. Man får ju precis vad man förtjänar, varken mer eller mindre, så vad gnäller jag för?

Om jag vill ha ett annat liv får jag ju bara se till att bli en annan människa. Svårare är så är det inte.

Eller: Precis så svårt är det.