Mösslöst, handlöst, hopplöst

Det blev tårta till sist, bättre sent än aldrig, men det var knappt för strax därefter somnade jag som en något överstressad stock. Trots att jag somnade tidigt vaknade jag inte förrän klockradion hade spelat en bra snutt. Det är så jobbigt att inte vakna av sig själv och nu väger mitt huvud många kilon mer än vanligt. Tur att jag inte använder mössa. Den hade aldrig gått på.

Som att man skulle behöva mössa i den skånska vintern, förresten. Sydväst kanske. Men de ser man inte så ofta nu för tiden. Upp med kapuschongen mot regnet bara och så till jobbet. Another day, another dollar.

Another day, another paper cut, är också sant.

Att det inte finns ett svenskt ord för det är helt obegripligt. Kuverterarfacket har legat på latsidan, uppenbarligen. Att inte ge ens nemesis ett namn är att inte ge den ett ansikte och hur ska man då kunna möta den!?

När jag precis har smort in mina händer lyser alla små skärsår upp och jag ser ut som jag har försökt strypa en rosenbuske.

Varför jag nu skulle göra något sådant. Jag har verkligen inget emot rosor. De är vackra och luktar gott. Mer begär jag verkligen inte av någon blomma.

Som att jag skulle kunna begära något av någon. Av något.


Jag funderar på att skriva en bok. Nu när jag vet hur man gör. Men när skulle jag ha tid med det? Och var kan jag hitta så mycket ork, utan att börja gå på amfetamin?

En vacker dag. En vacker dag ska jag skriva en bok. En vacker dag ska jag skriva en bok som blir bra.

Det ska jag. Jag hoppas det i alla fall.

På min lista över saker som jag vill göra innan jag dör står det i och för sig bara att jag vill skriva en bok. Jag får nog ändra det. Jag vill skriva en bok som är bra.

Vissa blir aldrig nöjda.

Jag är en av dem.