Sandra springer

Stressigt, stressigt i vaket tillstånd och i mina drömmar. Jag hatar när klockradion går igång mitt i att jag springer och springer med tusen saker att fixa och utan en chans i världen att hinna dit jag ska i tid. Varenda muskel i kroppen ömmar av adrenalin och nedbrytande stresshormoner. Det är för den här effekten katter leker med möss, stressar upp dem så att stresshormonerna bryter ner deras muskelceller och gör dem möra och smarriga.

Jag känner mig ganska serveringsfärdig men allting bara fortsätter att välta över mig och jag har ingenstans att gömma mig, inget sätt att värja mig.

Det är jobbigt. Pest, rent av. Och jag vet inte hur länge det kommer vara så här.

Inget jobb, i alla fall, hittills den här veckan och det är ju ganska skönt när det är så mycket som behöver göras här hemma men samtidigt innebär det att jag varje dag går och är rädd för att telefonen ska ringa och när den gör det hoppar jag högt.

Nerver, nerver överallt, på insidan och på utsidan och ingenstans finns någon ro att få.

Idag kommer golvläggarna och jag ska gömma mig ibland alla staplade saker i vardagsrummet medan de är här. Det finns ingen annanstans att ta vägen.

Kanske kan jag bygga en koja.

Kanske inte.

Jag hatar att vara vuxen utan att ha några som helst förutsättningar för det. Jag är inte kompetent, kapabel, mogen, ansvarstagande eller ens "vuxen". Jag hade nog trott att det skulle ha infunnit sig vid det här laget.

Hur fasiken ska man kunna vara vuxen alla dessa år om man inte får den typen av hjälpmedel?

Kan man hämta ut dem någonstans? Har jag missat något?

(Och i en mörk källare långt under landstingets hjälpmedelscentral står det en dammig låda långt in på en hylla märkt "Vuxenegenskaper" Pat: och så mitt personnummer. Kallelsen måste ha kommit bort i posten. Suck.)