Saknad

Jag är så väldigt efter, men det går. Sakta men säkert blir födelsedagsförberedelserna avklarade. Tyvärr finns mycket kvar på listan till i kväll när jag säkert kommer vara precis lika sliten och öm som jag alltid är efter 8 timmar kropparbete.

Och jag kan inte riktigt önska mig att de ska skicka hem mig tidigt p g a arbetsbrist när jag bara har jobbat 16 timmar på hela månaden. Det blir inte mycket till lön, det blir det ju inte.

Jag biter ihop och hoppas att det går. För sonens skull, för makens skull, för att jag vill att det ska bli bra.

Och för det nya lilla livet som jag sakta börjar tro finns på riktigt.


Jag saknar min bok, saknar känslan av att ha något på gång, något som skulle bli något. Saknar de där ögonblicken när en knut löstes upp och jag kunde se lösningen på något som bekymrat mig länge. Hur skulle hon egentligen komma därifrån till dit? Och hur träffades de? Och varför stannade hon hos honom? Och var fick hon pengarna ifrån? Allt det där kom till mig som mer eller mindre färdiga lösningar. Jag vaknade på morgonen och så bara fanns det där.

Inspiration kanske det kallas, men det kändes som gåvor. Som att det var meningen att jag skulle skriva boken. Som att hon var lite grann på riktigt trots att jag hade hittat på henne. Som att hon fanns därute och hittade på de här sakerna och om jag var snäll berättade hon för mig vad som hände.

Det saknar jag. Det där skapandet som fick mig att känna som att jag hade hittat något, en koppling till något, en öppning in i en annan värld.

Det var roligt.

Kuvertering är inte lika roligt. Dessutom gör det ont.