Sonens födelsedag och det är helt osannolikt att jag för sjutton år sedan fick en liten bäbis, jag kan faktiskt inte alls begripa hur det gick till. Jag minns knappt hur det var.
Och sjutton år, jag menar, det är ju ofantligt mycket tid. Hur gammal är jag egentligen?
Bara gå och jobba en stund och sedan, när jag kommer hem, ska jag slänga ihop två tårtor, duka fint, blåsa upp lite ballonger och plocka fram de gömda paketen.
Hur trött jag kommer vara när jag kommer hem från jobbet vill jag inte ens tänka på. Det bara måste gå. Förhoppningsvis blir det en dag till som igår med tusen småjobb. Det blir ju lite hattigt att hoppa runt hela tiden men man hinner inte få så ont om man byter arbetsuppgifter hela tiden.
Eller rättare sagt, man får ont på fler ställen men inte lika ont på vart och ett.
Jämna plågor, som man brukar säga. Det är visst att föredra.
Personligen föredrar jag tårta.
Cake or death, brukar Eddie Izzard beskriva Church of Englands version av den spanska inkvisitionen. Inte ett vidare svårt val. Tårta och plågor blir i princip samma sak, fast inte lika extremt.
Synd bara att man inte får välja. Istället blir det en lektion i det där med delayed gratification som jag har så svårt för.
Först kommer det att göra ont hela dagen.
Sedan blir det tårta.
Eller:
Först gör det ont i en månad.
Sedan får jag lön.
Om jag säger att jag fattar, kan det sluta göra ont då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar