Oskrivkramp

Det börjar bli jobbigt nu med alla som vet att jag skickat in boken men som inte har hört vad som hände med tävlingen. Och som vill veta vad jag gör nu, om jag skriver på något nytt.

Nä, jag kuverterar och deppar och slöar och har ont i ryggen.

Men idag fick jag plötsligt tid för mig själv och jag ska jobba vidare på genomläsningen, jag SKA.

Och kanske skickar jag boken till ett par förlag på vägen till byrålådan, i hopp om att få ett riktigt utlåtande om vad det är som brister.

Och för att det är lite fegt att inte ens försöka.

Kunde jag dessutom få tid över i loppet av dagen att skriva in allt jag har om Börje/Birger i datorn och printa ut det i läsbar form så vore det ju kanon. Men det är inte alls säkert att tiden räcker till det och det känns kanske inte heller så prioriterat. Jag kan ju inte skriva någon ny bok nu.

Jag har inte skrivit något på så väldigt länge. Jag är så väldigt långt därifrån.

Hittar jag tillbaka? Finns det ens en väg?

Det finns bara ett sätt att ta reda på det.

Men det tar emot. Oj, vad det tar emot.

* * * * *

Fick precis reda på att Agneta Sjödin har skrivit (och fått utgiven) min bok. Ung kvinna blir slagen, åker på pilgrimsresa till Spanien, hittar sig själv.

Fans jävla skit.

Oavsett hur bra jag skriver om min bok kommer den aldrig någonsin att bli utgiven. Och om den skulle bli det skulle alla tro att det var en remake av hennes bok. Ett försök att surfa på hennes kändis-svallvågor.

As if!

Ytterligare svavelosande svordomar.

Där fick jag för att jag aldrig någonsin kom till skott. You snooze, you lose, som man brukar säga i andra länder.

Och trots att jag har så svårt att sova har jag plötsligt förlorat alltihop.

Usch, vad ledsen jag blev nu då.