Bäbisen sover ganska bra och då får jag också sova och jag drömmer så hemskt att jag skrämmer mig själv. Kommer allt det här verkligen ifrån mitt undermedvetna?
Det bådar inte gott för framtiden.
Jag minns inte riktigt, men det var en liten bäbis, en flicka, och hon var död, det var en massa blod och min bäbis var större, två, tre år kanske, eller kanske var det store killen när han var liten, vem det än var så var han så förtvivlat ledsen, och det var inte jag. Kanske var det jag som dödat henne, kanske inte, men jag var i alla fall så likgiltig, så kall, så - så jag.
Hur kan jag inte bry mig, hur kan jag inte känna något?
Inte inför något fantasifoster, det spelar väl ingen roll egentligen, men inför de människorna som jag påstår är så viktiga för mig.
Hur kan jag vara så tom inuti?
Och vad kan jag göra åt det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar