Men inte hjälper det

Tapeteländet är borta. Och väggen som jag så tydligt minns hur jag spacklade och slipade blank som ett dansgolv innan jag satte upp tapeteländet ser ut som Kom och hjälp. Tre lager tapeter, spackelkluttar och bulor.

Fan också.

Det är liksom för sent att ångra sig. Men det är verkligen det jag vill göra nu.

Bara skita i det. Bära tillbaka soffan och sätta mig där och inte låtsas om eländet runt omkring.

Denial, my old friend.

Men, nej. Det är bara att plocka upp spackelspaden och ge sig på det igen. Det måste bli gjort.

Den enda vägen ut ur det här är framåt.

Den här och tusen andra klyschor intalar jag mig själv i dag.