Då men inte förr

Lyssnar på årets (för min del) enda sommarprat och det är så bra att jag vill gråta men jag gör inte det så ofta nu för tiden.

Mycket handlar det om när man blir vuxen och jag undrar när jag kommer bli det, om någonsin. Det är så svårt att definiera, men jag trodde väl att när man blev vuxen skulle det kännas annorlunda. Inte att man skulle ha svar på alla frågor eller så, men att man inte skulle vara så... vilse, kanske.

Att man skulle sluta tänka Sedan om så mycket. Jag ska ta itu med det här sedan. Det kommer att bli bra, sedan. Sedan, när jag har lärt mig laga mat, italienska, och backa med släp. Sedan, när jag har klippt mig och skaffat jobb och har pengar och valmöjligheter. Sedan, när mitt riktiga liv börjat, då ska jag aldrig ha hallen full av tomma mjölkkartonger eller orakade ben. Då får folk komma på besök, och jag kan gå på stadens gator med rak rygg och möta folks blickar.

Sedan, när jag slutat skämmas för allt jag är och gör.

Då ska jag bli lycklig.

Sedan.