Jag stressar upp mig (i onödan, som vanligt) och stressen slår över i ilska som smittar som ebola och plötsligt är alla andra ovänner utom jag som blir konstigt lugn.
Det är ingen som kan bevisa att allt det här är mitt fel, det finns inga spår som leder tillbaka till mig, men jag vet.
Skulden är min. Som vanligt.
Och inte blir man årets morsa om det enda man kan komma på att göra när ens barn är ledset är att köpa en stor påse godis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar