Uppe på Möllan och Down Under

Maken vill till Möllan och handla frukt o grönt, så som folk gör, så som vi aldrig gör och han får aldrig som han vill annars så den här gången ger jag med mig och vi packar in bäbisen i bilen och åker dit.

Det är ovant, det skaver, jag skaver i bilden, hör inte hemma där. Vill inte vara där.

Och det finns inget där som inte finns någon annanstans, som jag inte hade kunnat beställa hem igår kväll. Det enda som finns är svårigheterna och det är omöjligt att hålla koll på priserna och vi gör av med för mycket pengar på sådant vi egentligen inte behöver och det mesta är visset.

Vi letar överallt efter Merguez, men hittar ingen. Vi minns hur smaskiga de var som vi fick i Bryssel, men det finns inga nordafrikaner här, inget lammkött överhuvudtaget och jag blir lite ställd när jag ser att köttaffären på hörnet av Möllevångstorget har en stor gris på sitt skyltfönster.

Tala om markering.

Kanske blir jag lurad på halal-slakteriet en gata bort men korven han sa var samma som Merguez var helt ok. Den såg för otäck ut, dock, god som den var. Resten får hamna i en gryta av något slag, så jag slipper se dem.

När bäbisen somnar (i sin egen säng, under över alla under!) zummar min mobil och det är store sonen som meddelar att han fått erbjudande att åka till Australien och jobba ett par månader efter studenten.

Han är så glad. Äntligen, något att se fram emot. Äntligen, något att fästa blicken på, bortom skolavslutningen.

Och det är nog det allra bästa som kunde hända honom. Ett par månader så långt bort från mig som han kan komma.

Jag blir kallsvettig och tårarna bränner bakom ögonen vid tanken på honom i Australien i två månader. Men det är klart att han ska åka. Det fattar jag väl.

Vilken grej. Vad kul för honom.

Och jag, jag klarar mig alltid.

Eller nåt.