Way too much reality for me

Maken är ledig och vi går på en lång promenad tillsammans med barnvagnen, pratar lite försiktigt till en början och sedan lite mer på allvar.

Vad lite vi förstår av vad den andre tänker och upplever. Och då älskar vi ändå varandra.

Man tycker att det borde vara annorlunda. Att vi skulle vara ett, känna varandras sorger och glädjeämnen som om de vore våra egna.

Istället kan vi knappt ens förstå vad vi säger rakt ut till varandra.

Det är sorgligt. Men ingens fel.

Livet är bara inte som en Hollywood-film. Eller som en bokklubbsroman.

Det är bara alla dessa vardagar, på en lång rad. Det är det vi får.

Det här är det livet vi får tillsammans.

Inte tillräckligt med lotto-vinster, bokkontrakt, solnedgångar på vita sandstränder och multipla jag-vet-inte-vad för att det ska bli en riktig block buster.

Det är mest bara foglossning och smutsig disk och elräkningar.

Och alldeles för sällan säger någon Jag Älskar Dig.