Vi går på stan allihop nästan som en riktig familj och store sonen får en kostym, sin första riktiga vuxenkostym. Först hittar vi ingenting som passar trots att vi går i femtielva olika affärer men sedan gör vi det i en rätt otippad butik och jag blir alldeles lipfärdig när han kommer ut ur omklädningsrummet för trots att han har sunkig t-shirt och vita tubsockar till så ser han alldeles vuxen ut och det är min lilla bäbis det där, mannen där borta i den fina kritstrecksrandiga kostymen.
Vilken tur att jag har en till liten skrutt som jag kan krama extra hårt i kväll.
Jag har sådan ångest över alla pengar vi har gjort av med, som JAG har gjort av med och som vi inte har. Jag vet inte hur det ska gå det här, hur det ska gå ihop och ju mer jag stressar upp mig, desto svårare blir det, desto mindre sannolikt blir det att jag ska fixa det.
När det skymmer tittar jag på jobbannonser och hittar faktiskt ett jobb som jag hade velat ha, inte ett jobb som jag någonsin skulle få i och för sig, men jag hade velat ha det, men inte nu, inte i höst, när jag ska få vara hemma med min bäbis och när jag återigen ska få skriva.
En dubbel välsignelse, sannerligen!
Så varför mår jag så dåligt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar