Det är hoppfullt, i all denna röra, att jag inte kan höra någon röst, någonstans i mitt tjocka huvud, som uttalar sig tvivlande om huruvida jag kommer att kunna börja skriva igen.
Som att det bara är givet att efter första september eller när nu alla tre kurserna börjar kommer jag bara kunna sätta mig ner och skriva.
Som om inget hade hänt.
Som om de senaste två åren inte hade hänt.
Jag oroar mig för att inte ha tid, inte ha ork, inte ha koncentrationsförmåga.
Men inte för att jag inte skulle kunna.
Jag vet inte vad det är som har hänt.
Men plötsligt tror jag mig ha en förmåga.
Plötsligt är jag ett stort tjockt tåg som puffar Jag-tror-jag-kan, jag-tror-jag-kan!?
Vilka ovana skor det är att gå i då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar