Lukta mig hem

Brevduvor hittar hem med hjälp av jordens magnetfält. Flyttfåglar också. Sköldpaddor och laxar kan lukta sig tillbaks över världshaven till stranden/floden där de föddes en gång för länge sedan. Begåvat.

När jag var tio flyttade vi långt bort från platsen där jag växt upp, till ett annat land. Människorna där talade ett annat språk, ett jag förstod och snart behärskade själv, förvisso, men ändå. De hade andra myter och traditioner, andra normer osv. Vi bodde bara där i tre år, sedan flyttade vi tillbaks igen. Jag var glad att vara tillbaks, ända tills det visade sig att nu var det "hemma" som var främmande. Nu var jag tretton, och hade tillbringat förpuberteten på jordens baksida långt bort från allt vad ungdomskultur hette. Mina klasskompisar som dessutom var ett år äldre hade i och för sig tillbringat åren i ett bakvatten i mörkaste Småland, inte precis life in the fast lane, men det var i alla fall en helt annan värld än den jag lämnade tre år tidigare.

För två år sedan började jag släktforska. Något av det första jag upptäckte var att inom en halvmils radie från den plats jag bodde på långt uppe i nord-Norge hade mina anor bott så länge någon fört bok över mänskliga förehavanden. De odlade marken, hade djur i ladugården, drog upp fisk ur havet. Bygdens söner och döttrar, och jag som kom bara tre generationer efter utvandringen var en exotisk främling som inte visste något om deras liv. Den främmande plats jag bodde på under mina tre år i exil var i själva verket min hembygd.

Nu har maken sent omsider hittat sin biologiska familj, och fått lite uppgifter av dem som gör det möjligt att börja forska på hans anor. Han är född i Alingsås, men blev adopterad av ett par i Borås, där han växte upp. När han kontaktade bio-familjen fick han höra att släkten bott kring Alingsås i alla tider, och tyckte det lät trevligt, det var ju inte så långt från det han ser som sina hemtrakter. Nu har vi bara kollat några personer, men redan har vi hamnat längre söderut, i Älvsborgs län, och på kartan knappt en centimeter från där han växte upp, rotlös (men inte besvärad av det som jag var, ska jag bara påpeka, han lider inte alls av sina tankar som jag gör!) hos ett par som han inte hade några biologiska band till.

Kanske vi människor har något som drar oss tillbaka dit vi hör hemma, men vad är det värt om vi inte vet det, om vi inte känner det när vi kommer dit, att HÄR. Här ska jag ju bo. Det här är platsen där jag hör hemma! Och att platsen också känner det, sträcker ut armarna och säger, där är du ju, kom hit, vi har saknat dig.

Lax skulle man vara. Om det inte vore för hela den där, simma uppför vattenfall i flera veckor, para sig en gång och sedan dö-grejen. Den avundas jag dem inte särskilt. Men jag önskar att jag kunde lukta mig hem.

Eller åtminstone att jag kände mig hemma, någonstans. Någonsin.