onsdag, augusti 23, 2006

En chans till, snälla

Fortsatte min genomgång igår, det känns inte helt hopplöst längre, det finns bitar som är användbara, som nästan liknar litteratur. Frågan är vad jag gör med resten. Och när. Det blir inte så mycket tid för mig själv som jag hade hoppats, de går i skift här hemma, känns det som. Jag är dessutom helt hjärndött trött av att gå upp klockan 6 för att få upp sonen. Han har en killer väckarklocka, men den är inte lika tjatig som jag är.

Jag är trött av mina tidiga morgnar och för att jag sover så dåligt om nätterna. Trött på mig själv och mitt gnällande och brist på initiativ och prestation. Trött på att inte orka, inte veta, inte klara av.

Jag önskar att jag var en bättre skrivare. Jag önskar att jag var en bättre mor. Jag önskar att jag var en bättre hustru. Jag önskar att jag var en bättre vän. Men vad är jag beredd att göra? Förutom att gnälla. Inte mycket, verkar det som. Jag sitter hellre här i mitt mörka rum och väntar på att jultomten eller en fallande stjärna ska komma och ge mig allt jag vill ha.

Ironiskt att just jag skriver en utvecklingroman om en person som tar ganska drastiska steg för att förändra en dålig situation. Trovärdighetsproblem, kan det bli.

Jag skrev ett mail igår som jag önskar att jag inte hade skickat. Det är bättre med snail mail, man har fler chanser att undvika att brevet når brevlådan. Med internet är det bara ett klick och så har man sagt en massa saker som man skulle ha hållit för sig själv, lagt sig i där man inte har att göra. Jag har inte rätt att säga till andra människor hur de ska leva sina liv. Jag har ju inte det. Vad vet jag? Om någonting?

Ken Grimwoods bok Replay handlar om en man som får leva sitt liv om och om igen. Jag önskar så att jag vaknade upp en morgon i mitt rum där jag bodde när jag var 18 och fick en chans till med det här livet. Jag vet att jag skulle kunna göra det bättre, om jag bara fick en chans till. Så mycket som jag skulle göra annorlunda. Jag mår illa bara av att tänka på det. Att det här är den enda chans jag får, och det här är vad jag åstadkommit.

Inte särskilt imponerande. Inte ett dugg.

Inga kommentarer: