Vi börjar om, som poeten sa, igen och igen, tills det blir bra

Jag gick igenom de första 70-80 sidorna av manuset igår, en del nytt där från nu i sommar och det var konstigt att läsa det för första gången, det kändes främmande i jämförelse med allt det som jag ältat i två år. Det hänger väl ihop sådär, bitvis, men allt är inte helt värdelöst, det kanske jag kan sträcka mig till. Jag fortsätter att jobba mig igenom allt idag, för att komma in i det, komma på humör för att skriva. Jag hoppas hitta tillbaka till något, någon, jag varit tidigare.

Det är löjligt lite tid kvar till deadline. Ena minuten är jag frestad att slänga skiten och börja på något annat och nästa minut vill jag skicka in det i vilket skick det än är den förste oktober, hoppas att det finns någon potential eller liknande som de kan se och ge mig någon användbar feedback eller kanske t.o.m en redaktör.

Jag vill inte riktigt börja tvåan igen idag, men jag är lite avundsjuk på dem som gör det. Jag behöver stödet, uppmuntran, den ständiga närvaron i texten, respekten och den där känslan av att de andra tar mitt arbete på allvar. Den där känslan av att jag har något som kan kallas arbete, ska vi inte tala om.

Jag kämpar med att ta mig själv på allvar, lika mycket som med att omgivningen ska göra det. Ingen tar en på allvar om man inte gör det själv, sägs det, men det är tvärt om för mig. Jag kan inte ta det här på allvar om inte någon annan gör det. Jag hade verkligen behövt en bra recension eller någon annan positiv feedback nu. Någonting som bekräftar mig och mitt skrivande, någonting som knuffar mig mot texten istället för från den.

För övrigt funderar jag på att färga håret blått. 35 är väl för gammalt för sånt!? Undrar om det kan vara klimakteriet redan.