Lars Larsson, dräng

Jag skiter i boken ett tag, skiter i nuet, och drar till 1800-talet istället. Boken gör mig bara deprimerad. Jag vet att det blir fel om jag bara fortsätter skriva nu. Jag måste fundera över mina karaktärer lite, vad är de för ena egentligen? Varför gör de som de gör? Men jag får inte ro att fundera över dem så länge huset är fullt. Bara en vecka, det kan jag väl unna mig, 7 små dagar är väl ändå ingenting, in the grand scheme of things?

Och så blir det förhoppningsvis bättre sen.

Kyrkböckerna är nästan oläsliga för det mesta, men ibland kan man tyda en rad, och så står han bara där. Lars Larsson, drängen, född 1792, franska revolutionen bröt ut och huvuden rullade i en avlägsen värld han förmodligen aldrig visste fanns och där gick han hela livet på en gård i Dalarna och slet för sina ungar, som sen ändå inte hade något arv att se fram emot. Hans näst yngsta dotter fick en oäkta unge, vilken skam, ingen man ville kännas vid henne. Hon fick gå som piga på gård efter gård, med sin oäkting i släptåg och i varje kyrförhör skrev prällen prydligt in i sin bok: Johanna Matilda, Johanna Larsdotters oäkta dotter.

Hon döpte sin horunge efter sig själv, det var väl ganska kaxigt för en 1800-tals tjej? Tio år senare fick hon en oäkting till och sen var det väl kört. Ett misstag kan väl alla göra, men två gånger, då blir man inte gift. Några flyttar till och vips är storjäntan 20 och drar tillbaks till gårdarna i morsans hemtrakter för att gå som piga och föda sin egen oäkting. Obesudlade avelser verkar vara ärftligt.

Hon flyttade till Stockholm, så småningom, med sin bastard, och träffade en karl (som hette Carl) som jobbade på porslinsbruket vid Rörstrand. De slog sig ihop och fick en fyra-fem ungar, och hennes oäkting fick jobb på bruket. En av hennes mer legitima döttrar gifte sig sedermera med en man som efter att ha gett henne ett halvt dussin ungar övergav familjen. Då var det väl tur att hennes bastard-storasyster jobbade som porslinmålerska på Rörstrand och kunde lägga in ett gott ord för henne, så hon kunde jobba och försörja sin kull.

En av hennes söner fick en son, och han fick en dotter.

Och nu sitter den där dottern i den avlägsna staden Malmö som drängen Lars aldrig fick se, framför en dator och skriver på sin blogg, som ligger ute på Internet så att den kan läsas från vilken dator som helst i hela världen och om Lars Larsson, drängen, hade en dålig dag någon gång och förbannade guden som gett honom så många munnar att föda när han inte gav honom någon egen mark att föda dem på, så är i alla fall jag lite ödmjukt tacksam för att han gick upp och tog in skörden, även om han inte kände för det den dagen.

Alla dessa människor, om de bara gjort en liten sak annorlunda, gått till vänster i stället för till höger, om pigan sagt nej i stället för ja när drängen bjöd upp, eller om hon sagt ja till någon annan först. Om de bara gjort något litet annorlunda så fanns inte jag. Så väldigt osannolikt, att jag finns. Hisnande. Och kanske lite skuldbetyngande. Vad gör jag med mitt liv, egentligen? Vad skulle han tycka, drängen Lars? Ångrar han att han inte stannade i sängen? Gick till sjöss?

Jag kan lära mig något av det här. Frågan är om jag gör det.